GP mötte författaren i nya hemstaden för ett samtal om drömmen om USA – och vad som händer när den kolliderar med verkligheten.
En lyktstrit surrar över Jonas Hassen Khemiris lockar och landar på hans byxben. Han knuffar ner den resliga, röd-svart-vita insekten i marken och trampar den resolut till döds. Som legitim newyorkare vet han att den anti-buddhistiska gesten är ett nödvändigt ont för att skydda stadens träd och ekosystem från den invasiva insekten. Här och var i staden skuttar stadsbor runt i en okoordinerad dans i jakt på de bevingade inkräktarna.
Jonas Hassen Khemiri skrev det första utkastet till ”Systrarna” på engelska och skrev sedan om hela boken på svenska. Men det var inte flytten till New York 2021 som var huvudanledningen till språkvalet. Det var så maffigt att få arbeta på en plats där jag rent fysiskt satt på hela den amerikanska historien.
Systrarna som Khemiri hänvisar till är romanens Ina, Evelyn och Anastasia Mikkola, tre charmiga och obstinata tjejer som är födda i Sverige, men som envisas med att tala engelska med varandra och som lever med legenden att deras gammelmorfar byggde Rockefeller Center på Manhattan. ” vi såg ut som om vi var adopterade, vi såg ut som om vi hörde hemma någon annanstans, och från och med den här stunden ville vi vara någon annanstans, i alla fall jag, jag vill fortfarande vara någon annanstans, oavsett var jag befinner mig finns det en dröm om att hitta en annan plats, där jag kan passa in bättre, ett annat land, en annan stad, en annan bok, en annan värld...
Under årens gång besökte Jonas Hassen Khemiri staden när hans pjäser spelades här, men han kände sig alltid lite fundersam och hittade aldrig tillbaka till samma entusiasm han kände som ung.– Då kändes det så där igen, att allting som jag upplevde sade till mig att det är här du ska vara.– Alla bar ansiktsmask, det var köer överallt till tester, ingen kunde ta vaccin och julfirandet ställdes in, minns han.
– Det där oförklarliga … När jag jobbade med boken upplevde jag att jag kunde tänka friare och att jag kunde se längre. Jag är övertygad om att när jag drar mitt sista andetag så kommer jag inte vilja ligga där i sjukhussängen omgiven av husnycklar och boksidor. – Jag är övertygad om att när jag drar mitt sista andetag så kommer jag inte vilja ligga där i sjukhussängen omgiven av husnycklar och boksidor. Det är kul att ha byggt någonting, men det är inte det som jag kommer att vara stoltast över. Jag tror att det är en av sakerna som boken försöker säga. Ingenting är värt det att vi förlorar varandra.
Men hustrun kommer till liv mellan raderna och i pauserna. Hennes betydelse i hans liv blir allt tydligare när vi talar om litteraturkritik och det konstnärliga egot. Men trots att det är högt i tak hemma, lyckas han inte brotta ned det konstnärliga egot som ständigt spökar.